som jag hade dig förut

Det var längesen jag kände mig olycklig, 
det var ett tag sedan mina tårar rann för ingenting.
Att se sig själv från ett perspektiv där det inte finns någon kärlek.
Idag hatade jag mig själv för ett tag,
jag grät och jag gör det fortfarande, jag känner mig meningslös.

Jag ifrågasätter alla som bryr sig, hur kan ni ens göra det?
idag gör mitt hjärta ont, varför vet jag inte direkt.
Är det för jag känner för mycket, eler för att jag kräver för mycket?

Livet känns omöjligt, du känns långt borta och är helt oberoende.
Jag är obekväm i mig själv och förstår inte riktigt hur jag hamnade här.
Vad är det som får dig att stanna hos mig? 
Det finns absolut ingenting lockande hos mig,
mitt hjärta gör ont men du älskar fortfarande som förut.

Jag däremot älskar mer än vad jag gjorde innan, för nu gör det ont.
Nu är jag så otroligt rädd för att förlora dig till något annat.
Jag är rädd för att känna så, så att jag föreställer mig smärtan
och börar redan nu.

Jag vill inte vara utan dig, inte ens i en sekund.
Stanna hos mig, kanske inte föralltid men så länge du bara kan.

midnight thoughts.

Det är svårt att se i mörker, men lika så att se i ljuset.
Att blicka tillbaka till någonting är så otroligt svårt,
att jag kan se på den miserabla tiden med lyckliga ögon nu är tungt.
Jag kan fortfarande när jag ser dig dra mig tillbaka och skaka utav smärta.

Det irriterar mig någonting så fruktansvärt att jag lät dig få en så stor del utav mig,
att jag kunde ge dig allt och att du sedan kastade det tillbaka precis som det inte betydde någonting alls längre.
Vilket det inte heller gjorde, men att någon som du inte kunde se förvånar mig fortfarande.
Samtidigt blir jag arg, arg på mig själv när jag kan sitta här och minnas hur ont det gjorde.
När jag spenderat nästan 3 år på att förtränga vad som egentligen hände.

Det var för mig så otroligt förödmjukande, den skammen jag kände finns det inga ord för.
Att låta dig ta allting ifrån mig att du tog mitt liv och spottade mig i huvudet,
det finns inte ens på kartan, att jag lät dig göra så hur kunde jag?
Jag var så otroligt rädd, jag vet inte vad jag var mest rädd för.
Tomheten eller dig, att någon mig så nära in på livet tog mig förgivet
och sedan skrattade åt mig när jag mådde som värst, att jag skonade dig från att veta.
Veta vad jag gick igenom på grund utav att du inte var nöjd med din livssituation.

Att kunna gå ut ur den situationen med huvudet högt förstår jag inte hur du lyckades med, att jag ljög i ett år för din skull för att jag inte ville att folk skulle se ner på dig.
Ingen förstod riktigt varför det slutade, vad anledningarna var och jag gjorde det för din skull.
Hur du varje gång kunde få det att se ut som om det var jag som felade.
Hur pass lycklig jag är för att jag vände på mig och gick där ifrån,
utan det hade jag gått under.

Hur bestämd jag var över att jag inte skulle låta någon människa så misslyckad förstöra min syn på världen.
Hur jag intalade mig själv att det skulle bli bättre för det var det enda hållet, jag var redan på botten.
Hur lycklig jag blev dagen vi vandrade in på varandras liv och att jag höllt så hårt om dig,
trots att jag inte alls hade något hopp om lycka, hur jag ville ge allt en chans.

Att när du omfamnar mig så känner jag mig så otroligt lyckligt lottad.

love

Det är inte svårt att vara lycklig, inte med dig.
Det är inte svårt att le, inte när du är i närheten.
Det är inte svårt att må bra, i alla fall inte med dig vid min sida.

Ibland känns det svårt, ibland omöjligt.
Men inte med dig, du får hela världen att snurra.
Du har förtrollat mig.

honeypie

Att vakna upp varje morgon med hjärtat fullt av kärlek,
att varje tanke på dig är en lycklig tanke,
att känna hur du gör varje dag värdefull för mig,
och att varje gång jag hör ditt namn pirrar det i kroppen.

Jag är lycklig när jag är med dig,
jag mår bra i din närhet
och jag älskar dig så otroligt mycket.

ten years too many.

Det är svårt att hålla tårarna inne, det är så smärtsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte ens om jag vill säga någonting.
Denna dagen har jag fasat i 364 dagar, jag hatar denna dagen.
Den 12 Mars tog min pappa ifrån mig och det finns ingen som kan göra det ogjort.

Mitt hjärta har förvandlats till en klump, en klump som gör så förbaskat ont.
En klump som har tre specifika minnen med sig, tre stycken smärtfulla tillbaka blickar
som jag minns in i sista detalj, de gånger smärtan tog över.
Tre hemska minnen jag kommer bära med mig resten utav mitt liv.

Det första är när jag själv inser att han är sjuk, det var inte när mamma berättade för oss
utan när vi står hos mina barndoms kompisar och mamma berättar för deras föräldrar
att Leif har cancer och att han förmodligen inte kommer komma ut levande ur denna sjukdom.
Det var inte vad mamma sa utan mer hur hon sa det, jag minns allt i detalj.
Hur mamma brister ut i tårar och Lasse lägger armarna runt henne.
Det är då, då jag förstår att jag kommer att förlora min älskade pappa.
Hur jag kände att mina ben inte orkade hålla mig uppe och jag såg hela min värld rasa.

Det andra minnet är när vi sitter i bilen påväg hem från sjukhuset och vi har varit hos Pappa, Mamma kör, Anna sitter i passagerarsätet och jag sitter bakom mamma.
Jag tittar ut genom fönstret och vi kör i rondellen innan vi kör ut ur lund,
det är en skum känsla som sprider sig i kroppen, jag känner mig inte tillräcklig
då jag inte kan rädda honom från vad som var påväg att hända, jag kände det på mig.
Jag kände att det var sista gången jag hade träffat min far vid livet.
Tårarna strömmade ner längs kinderna och det fanns ingenting jag kunde göra.
Min pappa somnade in den natten.

Det tredje är när jag vaknar morgonen där på, mamma berättar för mig och Anna att han somnat in, att vi ska in till sjukhuset och ta farväl till honom. Hur jag önskade att det var en dröm, att det inte kunde vara sant, varför honom varför?!
När vi kom in på sjukhuset och var påväg till det rummet, åh det hemska rummet.
Det gör ont att bara tänka tanken ens, där låg han så fridfullt och livlös.
Minns att Mormor inte kunde gå in, där stod vi jag, Anna, Niklas, Ola, Mamma och Morfar.
Och där låg han, händerna på bröstet med blommor i händerna, i sin vita sjukhusdräkt och ögonen halvt öppna.
Allt var så overkligt och orättvist, jag förstod inte riktigt vad som hade gått fel.
Varför skulle inte han få leva och vara lycklig, varför?

Idag har det gått 10 år sedan den dagen, tio jävla helvetes år sedan jag sist såg dig.
Det borde inte vara så, man borde inte få sakna någon så här mycket.
Det gör ont i mitt hjärta bara av tanken på det, tanken på denna månaden över huvudtaget.

Minns även dagen allt startade, vi satt i köket och mamma upptäckte att du var gulsotig i ansiktet.
Att det du kände i ryggen bara var ett ryggskott och att din lever var fel fri.
Och cirka två veckor senare slutade du andas.
Det går inte att förstå, jag vill inte inse det ännu.
Jag saknar dig.

Leif Nilsson
*1961-02-13
2002-03-12

ROBIN-MIN-ROBIN

Jag älskar min pojkvän jätte mycket,
han är bland det finaste jag har.
Tyckte bara att världen skulle få veta det.
/luckiest girl in the world.

with love

Generellt är detta den jobbigaste månaden på året, flest hemska minnen
alla samlade på en och samma månad.
Det är svårt att ta in allt på samma gång, det är mycket som bubblar under ytan.
Ni kanske inte kan förstå varför jag ibland är frånvarande
eller ibland jag inte kan vara i samma rum, mina tankar vandrar omkring.

Ena stunden är jag lycklig och andra undrar jag varför du inte kan dela
de stunder tillsammans med mig, vilket gör mig ledsen.
Mitt hjärta är trasigt, och denna månaden har strött salt i såret.
Varje dag fram tills den 12 var sorgsna dagar men ändå lyckliga.
Dagarna efter den 12 är dem värsta som inträffat i livet.
2002 var ett tufft år och det blev inte enklare, snarare tvärtom.

För 10 år sedan var du fortfarande i livet, men mycket sjuk.
Du hade inte någon aning om att det var de sista dagarna för dig,
jag var inte beredd på att det var de sista dagarna med dig.
Du var en utav de viktigaste i mitt liv och du är fortffarande det, men på avstånd.
Jag saknar dig så att det gör så ont och jag älskar dig ännu mer.

Vi ses snart Pappa!

simply the best.

Bästa sättet att starta dagen på är att vakna bredvid dig,
och det bästa sättet att avsluta dagen på är med dig.

to a flawless someone



everything reminds me of you

Jag vill bara skrika, skrika rakt ut och få dig att förstå.
Förstå att du sårar mig på punkter jag inte visste fanns.

LUCKY ME

Jag kan inte hjälpa det ibland när jag blir sådär överbeskyddande,
Egentligen är jag inte rädd för att förlora dig, utan snarare att du ska tröttna.
Tröttna på mig och inse att det kan finnas bättre, bättre för dig.

Ibland är det svårt att låta bli det förflutna, speciellt när det sårade mig så.
Oron finns där och försvinner ibland, förut var jag rädd om mitt hjärta
rädd för smärtan jag vet kan uppstå men det är jag inte längre, inte alls faktiskt.
Den rädslan som finns är att jag har ingen som helst aning om vem jag skulle förvandlas till utan dig.
Vad jag hade gjort utan din närhet och den säkerhet som du tillför.

Jag kan inte riktigt beskriva känslorna du får mig att känna genom att bara vara du.
Där finns många frågetecken, men jag har aldrig kännt mig mer självsäker
och harmonisk än vad jag gör med dig.
Ibland kan jag komma på mig själv att sitta och le, le för att du är så fantastisk
och du vet inte ens om hur mycket du förändrat och förbättrat.

Jag är medveten om att jag kan bygga upp en värld som är mycket bättre än
vad som egentlingen finns framför ögonen men inte nu,
denna gången talar jag ut rakt ifrån hjärtat.

Jag älskar dig så som jag aldrig älskat någon förut, 
jag känner känslor som aldrig har uppstått förut,
mitt hjärta slår hårdare än någonsin och det slår för dig, bara dig.

improve

Ibland vill jag peka på er alla och skratta,
visa er att jag kunde, jag kunde må bra igen.
Men i samma sekund vill jag krama om er för att ni fortfarande
är samma person som ni var för 4 år sedan.
Kvar i samma betende och livssituation som jag fann er i
får mig att undra vad ni har åstadkommmit på alla år,
absolut ingenting eller någonting ypperligt litet ?

Inte för att jag har vuxit så hemskt mycket egentligen,
men jag lyckades i alla fall ta tag i det lilla liv jag hade
och göra någonting av det.

Sedan att det var många faktorer som hjälpte mig på traven hör inte dit,
för huvudsaken är att jag står på mina egna fötter idag och mår så pass
bra att jag faktiskt kan njuta utav det.
Och den största faktorn till att jag kan göra det är mycket pågrund
att jag har uttryckt mig och mina känslor, bearbetat dem från ett annat perspektiv
än vad det är som pågår inuti mitt huvud.

Jag är stolt, så stolt över mig själv när jag tittar tillbaka på den tjejen för några år sedan.
Även om man vrider tillbaka klockan ännu längre, då jag inte kunde stå utan en
säker människa vid min sida.

Kände du mig då, jämför med vem jag var och vem jag har blivit.
Vem jag aldrig riktigt vågade vara och vem jag är nu,
det är inte stor skillnad på mitt dröm-jag och vem jag är nu.
Då önskade jag att jag kunde göra skillnad, att jag kunde vara stolt över
att vara Sofie Nilsson, att jag kunde säga ifrån när jag inte kände att det var rätt.
Vilket jag kan idag, vilket har tagit mig mycket mod och mycket kraft men jag är där.

Jag kan stå på mina egna ben och försvara den personen jag är.
Men det finns alltid dagar som är mindre bra, dagar då jag är ensam igen.
Dagar då jag inte riktigt trivs med mig själv alltid.
Men jag vet att motivationen finns där inne någonstans, det kommer den alltid att göra.



birthdayboy

Idag är det ingen vanlig dag,
idag är det din dag. Bara din dag.

Från stunden jag vaknade upp tills jag förmodligen somnar ikväll
kommer du vara i mina tankar.
Idag fyller du 51 år och jag önskar att du kunde vara närvarande.
Jag önskar det med hela mitt hjärta.

Jag saknar dig Pappa, hoppas du har det bra vart du än är.
Jag älskar dig <3

I heart You

Det är svårt att förstå ibland, förstå att man ibland har sån tur.
Mitt hjärta var tomt så länge, du du din underbara jäkel stampar in
och förändrar hela min värld och gör livet så mycket bättre.

Vad jag hade gjort om våra vägar inte hade korsats vet jag inte,
men att veta att du är min och har gjort allting så mycket enklare
du är för mig trygghet, lycka och mest utav allt kärlek.

Det gör nästan lite ont i hjärtat med all kärlek jag har för dig.
Vet inte riktigt var jag ska göra av alla känslor som bubblar inom mig,
du är helt fantastisk.
Det är en känsla jag aldrig har känt förut.

everyday with you is the best day ever..



Om

Min profilbild

Sofie

RSS 2.0